The greatest and best store in the world ... Tribute
Likt en vind som sveper över ett kargt landskap spred sig ryktet över skolgården. En ny datoraffär hade öppnat i grannskapet. Till priset av missad kunskap satt vi som på nålar och väntade ut den sista lektionen. Tankarna vandrade och var någon helt annanstans än i det periodiska systemets tabell.
I långa steg for vi nedför trappan, skyndade ut genom dörren till skolgården och vidare mot våra cyklar. Adressen var inte mer än fyra-, max femhundra meter bort, men vi trampade ändå som besatta för att korta väntan på att få kliva in.
Med ett tiotal meter kvar förberedde vi oss för avstigningen genom att häva ena benet över sadeln och fortsätta den sista sträckan stående på en pedal, redo att hoppa av. Cyklarna slängdes helt utan hänsyn till omvärlden i en hög på trottoaren. Metall och kedjor rasslade som i en fånghåla. Vi rusade fram till den anonyma dörren och greppade tag i handtaget.
Låst.
Vi prövade igen för säkerhets skull, men med samma resultat. Vi kupade händerna runt våra ansikten och kikade in genom skyltfönstret. Även fast luften gått ur oss fanns ändå en viss tröst i att ryktet stämde och att vi nu stirrade in på en vägg av färgglada förpackningar stora som müslipaket. Drakar, riddare, soldater och heroiska rymdskeppspiloter stirrade tillbaka på oss. Prydligt uppställda och i ordning.
Vi backade undan och märken från våra händer och flåsande ansikten dröjde sig kvar på skylfönsterglaset. Segervissa blickar utbyttes och vi fick syn på skylten ovanför entrén.
Ultimate Company.
Det tog ytterligare ett par försök innan en handskriven lapp med öppettider kommit upp på dörren och att vi sedan lyckades pricka in en av de udda tiderna.
”Tjena grabbar!” hälsade mannen bakom kassaapparaten oss.
”Hej …” svarade vi tillbaka och hade blickarna på allt annat än honom.
Han gjorde en gest med handen som för att säga att det var okej att gå in och titta.
Vi delade omedvetet upp oss där några tittade på de uppradade spelen, ett par andra på de uppställda datorerna.
”Det är okej att både känna och klämma.”
Tveksamma händer sträcktes ut och greppade något på måfå. Ljudet från C64:ans tangenter klapprade när någon trevande skrev något.
”Vänta ska ni se.” Han greppade en förpackning, rundade kassadisken och gick mot en av datorerna. Mina vänner som stod där makade sig åt sidan. Mannen satte en kassett i bandspelaren och skrev sitt kommando. Efter någon minut drog musiken i gång och en startskärm visade sig. ”Helt nytt”, sa han och sträckte över en joystick till en av oss.
Jag minns inte var det var för spel, men känslan av att uppleva något helt nytt som få andra innan oss fått se var fantastisk, nästan magisk. Vi befann oss på den yttre gränsen och närmast framtiden så som den skulle komma att formas under kommande årtionden.
Från den dagen var vi alltid välkomna in. Vi erbjöds att stå i vad som upplevdes som timmar och spela på datorerna och valde mellan en uppsjö av olika joysticks för att testa de spel vi önskade. Släpptes något nytt var vi de första med att provåka. Successivt kom vi närmre butiksägarna och det visade sig att de arbetade på slakteri tidiga morgnar och delade på att sköta butiken annan ledig tid. Det där blev givetvis slitigt och butiken såldes.
Det var som att vända på ett blad och våra besök ebbade ut. Om det var för att vi fann andra sätt att spendera tiden på eller om den nya ägaren inte var lika välkomnande låter jag vara osagt. Vad som däremot ska nämnas är att den där första tiden var något som satte spår. Spår som finns kvar över 35 år senare.
Jag har inte stött på någon av dem sedan dess, men jag hoppas de mår bra och på något vis förstår vad de betydde för oss. Vad gäller namnet, Ultimate Company, så är det ingen tvekan om att de valde rätt. Ingen butik har överträffat den sedan dess och jag ser det som osannolikt att så kommer ske.
/t
(I bakgrunden spelas Public Service Broadcasting)